Trail du Saint-Jacques by UTMB®

Det finns lopp som går på ett riktigt rent och fint underlag, med banderoller och åskådare varannan kilometer. Sedan finns de som följer en riktig väg, med stenar, rötter och överraskningar. Och så finns Trail du Saint-Jacques by UTMB®, som körs bokstavligen på en legend 📖. Inte en liten lokal historia som glöms bort: det GR65, den stora medeltida pilgrimsfärden på vägen mot Saint-Jacques-de-Compostelle 🛣️. Sedan medeltiden har miljontals människor passerat här. I en tid när ”att ge sig ut och gå” också betydde ”kanske aldrig återvända”. Vacker stämning, eller hur? 😇 Men här finns en liten tvist 🔄: man går uppför vägen i motsatt riktning. Där pilgrimerna lätt vandrar ned mot Spanien med sitt skalfodral hängande på ryggsäcken, så rör sig löparna uppför kartan i hög fart, med kolfiberstavar och en obligatorisk vattentät jacka 🗺️. Trätrösten har ersatts av teknisk utrustning… men äventyrets anda har inte rört sig en millimeter 📏.

Allt börjar vid Puy-en-Velay, och ärligt talat, svårt att hitta en mer stilfull startmiljö 🏛️. Staden ligger på vulkaniska formationer som är helt otroliga, med klippformationer som stupar upp överallt. På en av dem vilar Saint-Michel d'Aiguilhe‑kapellet högt som i en film, och ovanför allt står en enorm staty som vakar över dalen. Kul fakta: den tillverkades av kanoner som smälts ned efter Krimska kriget. Ja, en religiös staty gjord av krigsvapen. Historien har inte lite ironi 🙃. Och sedan finns det Notre-Dame-du-Puy‑katedralen. Pilgrimerna har varit nedför en lång trappa i över tusen år innan de ger sig iväg till 1 500 km. Löparna kommer däremot helt utmattade nerför dessa trappor, ofta nattetid 🌙, i stil med “okej, jag överlevde”. Total omvändning av rollerna, och det är det som är så häftigt. Loppet har funnits “endast” sedan 2012, men har redan vuxit ordentligt. Det är nu en del av UTMB World Series och välkomnar därför löpare från hela världen.

När det gäller format finns det nog att välja mellan... eller att svettas 🫠. L’Ultra du Saint-Jacques, det stora dashen: 139 km och 6 000 mD+. En hel natt ute, med alla upp- och nedgångar det innebär. “Grand Trail” (86 km) tar med de mest äventyrliga till gödrorna i Allier med en spelplan som låter dig känna stuntska och ibland riktigt tufft underlag. “Monistrail” (55 km) kondenserar upplevelsen utan att göra den lättare. Och “Chibottes” (28 km) låter dig smaka på stämningen, med som bonus dessa små stenvapenkåpor som ger loppet sitt namn (vid den tiden var de till för skydd) 🛖. “12 km av Dolaizon” finns där för att njuta utan att så mycket lida (nästan… allt är relativt), och vandringen 28 km låter dig uppleva banan ur pilgrimsens perspektiv, lugnt 😌. För övrigt är det inte ovanligt att möta riktiga vandrare på väg mot Compostelle.

Running Stones är på sätt och vis “valutan” i circuit UTMB World Series. En löpare tjänar dem genom att avsluta vissa lopp, och de används sedan för att anmäla sig till de stora tävlingarna i circuitet, särskilt UTMB omkring Mont-Blanc. På Trail du Saint-Jacques beror de på distansen: Ultra (139 km) ger 4, 86 km ger 3, 55 km ger 2, och 28 km ger 1. Ju längre desto fler du tjänar. Kort sagt, det är inte bara poäng: det är “capital trail” för att få tillgång till senare lopp i circuit UTMB..

Terrängen är rå. Ingen alpin vykort här. Deltagarna vandrar över öppna platåer där vinden påminner om att den är bossen 💨, genom raser där civilisationen försvinner, och byar i sten som tänds upp när mörkretfall flirtar in 🏡. I gorgeerna i Allier passerade pilgrimsfärden ibland inte ensam; det var för avlägset och farligt. Och vägen har i synnerhet något extra. Det är inte mystiskt som en kliché, men nästan. Den har varit så väl traverserad att den ger en särskild atmosfär 🤓. Vissa löpare svär att mitt i natten, i total tystnad, känns det som de inte är helt själva. Jovisst kan det vara trötthet också… men ändå 👀. Målgången är ett riktigt ögonblick. Alltid på natten. Alltid framför själva katedralen i katedralen ⛪. Löpare tillbringar timmar i mörkret, i leran, i vinden… och plötsligt hittar de ljuset igen, staden, människorna. Det är som att komma ut ur en tunnel. Många finsisher säger att de sista metrarna sitter kvar längre än allt annat. Vissa rör till och med vid stenen i katedralen när de kommer fram, som pilgrimsfärden själva gör. En liten symbolisk gest, stor känsla 🤲.

Organisatörerna kallar det för ”spiritrail” 🌿. Ett lite märkligt ord, men det passar bra. Det är inte bara ett trail. Det är inte bara en historisk promenad heller. Det är en blandning av båda, med en liten extra grej som var och en känner på sitt sätt. Och i slutändan, vad får du med dig? Förmodligen ben som ligger i brist 🦵. Men också känslan av att ha gjort mer än bara ett lopp. Att ha följt en tusenårig väg… men i din takt, och i andra riktningen 😉.